Chokladbollar

Fick ett ryck och bakade chokladbollar idag, något jag inte gjort sen juni då en vän i England fyllde år. Minnen kom fram medan jag bakade. Jag minns att jag tyckte att jag var världens gulligaste människa som gjorde en ansträngning för någon annan- något jag sällan gör. Bekväm som jag är brukar jag hellre köpa något fint, på det sättet investerar jag varken speciellt mycket tid eller känslor.

Hursomhelst vägrade han äta dom med kommentaren - jag äter inte saker folk har bakat, man vet aldrig vad det kan vara i.

Vem tror han att han är, kungen? Nu i efterhand ångrar jag lite att jag inte tillsatte råttgift.

istället gick jag ner på mitt rum och grät en stund.

Men finns det något värre än att anstränga sig för någon och få noll tillbaka? Jag sväljer alltid min besvikelse och försöker låtsas som ingenting. Alltid. Jag borde försöka med att berätta för personer som sårar mig hur jag känner och hur ont det gör. Men jag gör det aldrig och då får man väl skylla sig själv kanske.

Ska slänga dom där himla chokladbollarna,dom smakar faktiskt råttgift.