Ålderns höst

www.riksdagsvanstern.org

Känner ni andra också er helt åldersnojjiga?

När vi fortfarande gick i skolan hade man alla möjligheter som helst vilket vi givetvis har fortfarande men någonstans börjar man ändå känna att tiden börjar rinna ut.

Sabbatsår ett har bytts till sabbatsår två och samtidigt som jag är glad och stolt att jag fått de saker jag velat göra gjort så är man ändå medveten om att det finns ytterligare saker man vill hinna med innan man sätter sig bakom lås och bom i en skolsal igen (lång mening det där).

Typ åka till Dubai, USA, Farsta centrum..

Egentligen känns det som att man inte är riktigt tillfreds med att börja plugga igen samtidigt som det känns som ett nödvändigt ont för att kunna skaffa sig ett mer stabiliserat liv,inte för att jag inte gillar att hoppa runt från land till land- Jag älskar det men någonstans och någongång måste man ju ändå sätta ner foten och växa upp.

Världen finns i mina händer men den kära rastlösheten rotar sig när man påminns om att man aldrig kommer hinna med allting.

Som barn väntade man bara på att bli vuxen och bli fri.

Nu är jag fri

Rock on

Femton minuter senare

Matilda och jag omplanerade tiden för vårat ärende på torget vid tolv igår för att byta ut det mot halv tio. Döm av min förvåning då jag med lätta steg (trodde ni ja!) skulel spatsera över torget i vanlig ordning då jag fick syn på spärrtejp, istället flydde jag genom ett av "torgethusen" och ringde mamma för att se vad som står på.

Rånet hade ägt rum bara en kvart tidigare och på torget flockades chockade och gråtande människor (mestadels gamlingar som inte har internet och knappast upptäckt Youtube.

Härligt att det händer något i den grå vardagen kände de säkert)

Mycket olustigt för oss alla kan vi anta.

Må ni brinna i helvetet

Idag gjordes/görs en sortering av mormors lägenhet och lyckligtvis äger jag numera Jesus på korset, tavlan jag älskat sedan barnsben. Hade väntat mig en riktig fight men ingen annan är längre intresserad.

Stackars framtida sambos dock, för den tavlan kommer ni aldrig få bort ur mitt hem.

En bowlingstyleväska ko mtill min ägo också. Mycket retro.

Önskar att kameran fungerat. Substitutkameran från Maxi som jag fått låna för att min egna är paj alltså..eller iallafall mammas kamera men nej nej.

Fem flickor och en Chilenare

Rock On

Här kommer Gud

Vidare ser det ut som att många tror att de kan förklä en grå personlighet med personligaägodelar och kläder som väger upp. Att sedan försöka hitta en grupp av människor med samma stil känns ju ännu mera tvetydigt om ni nu vill kalla er originella.
Alla idag vill ju det, och originella blir ni knappast då hela samhället går omkring i converse och spelar jätteoriginella låtar om typ kalla kriget. och hur många bloggar jag än läser så är det precis samma saker.vem fan vill ha den gamla televisionen tillbaka?
Folk på en grå scen som står och skriker ut toner från hemska trumpeter.
isch!

Och var försvann heligheten

Same same but different.

so who do you think you are

Ibland känns det som att människor runt mig inte alls förstått vilka de är, fastän det står klart för oss andra. De kråmar sig, framställer sig gärna som några slags övernaturliga supermänniskor,delar med sig av sig själva och. Inte ens tanken är helig längre för många. Själv gillar jag att bete mig ganska ytligt. Det skyddar mig från gamarna på andra sidan.
Ni skyddar er gärna mot alla fysiska blottningar. Men vad är det som är så mycket bättre med detta?
Gör intryck på mig på ett smidigare sätt. Jag behöver inte veta vilka ni tror att ni är. Jag vet det redan

Tystnad

Egentligen känner jag att jag inte har något att säga. Inga ord. knappt lusten egentligen.

Det är tid för en lång resa,
en färd till ett annat land,
ett land som finns i vårt inre,
osynligt och utan band.
Där är ljuset ett sätt att leva,
ett smycke är mörkret där,
och det största berget man har att bestiga,
är att lämna sin egen värld.
Det är tid för en lång resa
för ett möte med han som är.
- Bo Setterlind -
***

Bowling for soup

Grant my last request,And just let me hold you.

Don't shrug your shoulders

Lay down beside me.

Sure I can accept that we're going nowhere

But one last time let's go there

Lay down beside me

By Paolo Nutini

Jag har ett ärr under foten och det gör jättejätteont.

annars inget nytt under solen

Biologi...hmm kansche

Rock On

Autumn leaves

Men yeah!

Allting nytt. Allting gott

Nytt år och nya tankar alltså.

Jag är superdålig på listor då organisation väl inte är min starka sida (åtminstånde inte ur ordningsaspekt)

Men själv tycker jag de är underhållande läsning så jag försöker mig på en jag också, mest därför att jag tycker år 2007 är värd en sammanfattning samt hyllning för det mest verksamma och händelsefyllda året i mitt liv (jag vet, det skulle klatchat bättre om jag var sjuttio)

Till 2007 hyllar jag alltså:

Bästa resor: 1.Skottland 2.Indonesien 3.Rumänien

Mest älskade bok: Pinnoccioeffekten

Bästa bus: Hoppandes i floden med världens bästa Robert

Godaste mat:Restaurang Ultimo i Semiyak

Bitchigaste mattant: Lina (de andra på jobbet skulle nog nominera mig som tvåa men låt gå för det)

Nyförvärvade vänner: Robert, Daniel @ Glenalmond College

Prestation: Åka ensam till ett land jag aldrig besökt för att jobba

Förvåning: Att allting gått så jävla bra.Nästan hela tiden

Värsta månad: Maj. Bara därför att

Ord: Kebabrapsförvirring (Nathalie)

Syndabockar: Polackerna. Lätt

Känsla: Frihet och så lite hemlängtan ibland

Kändis: Jordan. Jo jag gillar henne. A lot!

Bebis (bästa nomineringen eller): Kusin Nora

Mest spelade: Nutini, The Killers och Fratellis

Cafe: Nero

Affär: Topshop och RiverIsland

Mest romantiska: Matilda jag, renässansklänningar och två kräftor <3

Skada: Brännmärket på knät. Kluhuhuumpigt

Rock on

Lee